Mentala förberedelser

Efter månader av förberedelser återstår det nu bara två pass innan det är dags att dra ner på volymen, låta benen återhämta sig lite extra och försöka få till en superkompensation som förhoppningsvis kan ge mig ett lyft i Helsingborg. När jag börjar dra ner på träningen, efter att ha lagt ganska mycket av min tid på träning, är det lätt att nervositeten inför loppet kommer smygandes. För att hålla tankarna i schack och inte bli allt för nervös kommer jag under tiden som är kvar att börja jobba lite mer med en del mentala förberedelser parallellt med att jag drar ner på träningen och förhoppningsvis hittar en go känsla att ta med mig. Men vad innebär det då att göra dessa mentala förberedelser?

För mig handlar det om att börja ställa mig in på att det snart ska ut och prestera. Det kan handla om allt från att studera banprofil, lägga upp en plan kring langning av energi, fokusera lite extra på sömnen, preppa energin inför tävlingsveckan osv. Jag kommer även att göra en rannsakning av mig själv och lista alla saker som kan gå fel. Med det i beaktande gör jag sedan en mental plan kring vad jag ska göra om någon av dessa scenarion blir verklighet. Vad händer om jag exempelvis börjar bli illamående halvvägs in i loppet? Vad gör jag om jag börjar få krampkänningar vid 38k? Att springa ett maraton går aldrig smärtfritt utan det handlar snarare om att lära sig att hantera de situationer som inträffar. 

Det sista jag kommer göra är att försöka visualisera några olika delar av loppet. Hur starten går och hur jag kommer iväg, hur lätt det går samtidigt som kilometrarna bara rullar in. Men jag visualiserar även hur det känns där när jag börjar närma mig Tinkarpsbacken på väg ner mot strandpromenaden med ungefär 3 km kvar till mål. Hur jag liksom lyckas mobilisera de sista krafterna och lägga in en långspurt och hur jag sedan kan sträcka armarna i luften och glädjas över att jag lyckats uppnå mitt mål. För mycket av att springa maraton är just en mental resa.